Det är söndag, jag och Madde lyssnar på vinyl och dricker Cava framför en elektronisk brasa. Livet är en klyscha. Hoppas att den aldrig tar slut.

Underbart fint låt.

- Du är en sådan där tjej som jag kommer att bli förälskad i, vi kommer att umgås ganska intensivt ett tag och sedan när det är som bäst, kommer du be mig att lämna dig ifred.

Det är klart det känns lite extra när jag hör din röst igen och det är klart jag kanske saknar när vi skrattar som bara vi kan göra med varandra och skämtar om saker som bara vi tycker är kul. För vi känner varandra så väl. Det kommer vi alltid att göra, även om du är någon annan nu, så kommer jag alltid känna den du var.
Och när hela världen där utanför frysit till is sitter jag hemma, iklädd sponge bob-byxorna jag älskar och lyssnar på Storms med Fleetwood Mac- so I try to say goodbye my friend, I'd like to leave you with something warm, but never have I been a blue calm sea, I have always been a storm, always been a storm.
Tänker; den där stormen, det är ju jag? Känner mig lycklig men mitt ibland den lyckan bor en liten tår och den svider ibland.

Brukar inte se över min statistik (vad tjänar det till?)men så gör jag det, bara för att och förvånas över siffrorna. Dom ger mig prestationsångest och väcker smått paranoia. Vad gör jag här? Vilka är ni? Varför vet ni vem jag är och inte jag vilka ni är? Ville mest bara vara ifred- hur tänkte jag? Inte särskilt långsiktigt.

Bara för att jag saknar Italien lite extra mycket den här vintern har jag bestämt mig för att beta av fyra italienska filmklassiker som jag så länge velat se: La Strada, Il deserto rosso, Ettore Scola och Matrimonio all'italiana.

Idag har jag sett  Il deserto rosso (Den röda öknen) av Michelangelo Antonioni
Filmen i helhet kändes relativt svår och smått pretantiös men det vackra bildspråket och kostymen gjorde att jag på något sätt ändå fastnade för den. Filmen präglas främst av industrialism och miljöförstöring vilket speglas av smutsiga industriområden och hamnmiljöer. Monica Vitti som huvudrolllsinnehavaren heter får mig att vilja klippa håret kort och gå barbent året om- Desto mindre att bosätta mig i ett industriområde i 60-talets Italien och leva i ett deprimerande förhållande och känna mig oälskad.

Om någon skulle fråga mig vilken som var min skämslåt (alla har en skämslåt) skulle jag nog svara "Härlig är jorden". Fastän jag inte ser någon större anledning till att gå runt och skämmas, skulle det nog ändå vara den. Jag älskar Härlig är jorden. Vet inte varför, kanske för att det påminner mig om min barndom. När jag satt på mormors begravning och hörde den för första gången och slogs av någon slags uppenbarelse. Ni vet när det känns som att benen lämnar marken och man nästan svävar. Konstigt nog slås jag av samma känsla varje gång jag hör den idag.

Idag mötte jag upp en tjej som skulle köpa en jacka jag lagt ut på blocket. Vi hejar och jag börjar dilla på ett bra tag innan jag inser att människan ifråga är dövstum. Har aldrig tidigare erfarat ett sådant möte vilket man som utomstående säkert kunde förstå då jag började gestikulera och flaxa med armarna som om jag utförde någon slags japansk karate. Det måste ha sett för jävla töntigt ut när jag tänker efter såhär i efterhand. Typ den kvinnliga motsvarigheten till Mr Bean. Snart förstår jag att tjejen menar att hon måste hämta ut pengar i en bankomat. På väg till bankomaten skämtar jag lite tokroligt och skrattar åt mitt egna skämt samtidigt som jag får påminna mig själv om att tjejen jag går bredvid med stor sannolikhet inte förstår ett unst av det jag säger och att en människa med hörsel-och talförmåga förmodligen inte heller gjort det. Man kan i alla fall glädjas över att hon inte tog jackan och sprang, för det hade nog jag gjort i hennes läge.

När jag vaknade 18:46 idag insåg jag av ren förskräckelse att min arma röst lämnat mig. Vart och när kan jag inte riktigt svara på, den försvann någonstans i natt och nu skulle jag kunna gå över lik för att återfå den.
Känner mig sviken.

När jag svarar i telefon tror mina vänner antingen 1. att det är min trettonåriga bror som kommit i målbrottet eller 2. att dom ringt fel eller 3. att jag har sagt upp mig från jobbet och börjat knarka
Det är ingen rolig känsla. Man känner sig ensam och utanför när man inte kan kommunicera med sin omgivning. Typ som Ior. Ah ungefär så.

Och när jag ringer min syster som erfarat detta och skulle kunna rankas som lite utav en röstspecialist blir det inte bättre av att hon svarar "det enda du ska göra är att vara tyst, i två dygnt helst. så kommer du låta som en lärka sen! nu låter du förjävlig" Vad gör man då? När man är tyst alltså. Jag som har svårt att vara tyst i två minuter. Det här är jättejobbigt. En riktig utmaning rent ut sagt. Jag måste nästan stänga av telefonen och när min granne spelar alldeles för hög fultechno som odlar tumörer i öronen måste jag vara tyst och fastän jag helst bara vill ringa på och konstatera att det borde vara straffbart att vara ägare av ett par så omdömeslösa öron som hans.

Det gör ont. Kan knappt svälja. Inte sjunga. Inte dilla. Måste bara äta glass och dricka sånt som är varmt. Vill mest av allt sitta på en brygga eller en klippa och dricka öl i goda vänners sällskap och sjunga "lika blå som dina ögon", som i Pripps Blå reklamen. Men när telefonen ringer och displayen visar ett namn som jag hemskt gärna vill prata med men inte får, då gör det som ondast.  
Nu ska jag kolla på film och battla min granne med lite heavy stuffs. Typ death metal. Kanske Cannibal Corpes och Nile. Tror att det kan bli svårslaget.

Hej Nordic Lenses!
 
Har ni flyttat till Nya Zeeland? Förstår annars inte hur det kan ta så lång tid att få iväg ett par linser? Har väntat på mina i nästan två veckors tid nu, en minst sagt suddig period under vilken jag varit nära på att bli överkörd upprepade gånger. Om ni lider av något synfel själva borde ni kanske kunna sätta er in i känslan av att komma innanför dörren och varje gång förvånas över att man genomlidit ännu en dag och fortfarande lever.
 
Jag betvilar att mitt liv är värt att försumma pga ett medlemskap hos er. Så om ni kunde förse en kafferast åt att packa ner mina linser vore jag ytterst tacksam, annars får jag lov att be er att ta bort mig från erat kundregister. 
 
Glad sommar! 
(Hoppas ni njuter av den fina utsikten på jobbet! Det gör inte jag)

/Blindstyret


Okej, det här må vara årets i särklass bittraste mail men ibland är det skönt att få utlopp för sina inre aggressioner, speciellt när det ger utdelning! Härdanefter konverterar jag med all sannolikhet till Lensway.